Utläst: Att tro på Mister Pip

Jag säger som Hermia, jag tror inte på Lloyd Jones. Den största orsaken till det tror jag är för att jag också bara hör författarens röst när jag läser, inte bokens Matilda. Och som jag skrev i delrapporten, jag känner mig som en betraktare. En mycket avlägsen sådan. Historien kryper inte in under skinnet på mig. Den kittlar bara på ytan, så det blir en 2a, för läsa den tycker jag man kan göra, om inte annat så för att skaffa sig en egen uppfattning. Här finns fler omdömen - som manar till läsning!

Påbörjad och halvvägs: Att tro på mister Pip

Nästa bok har jag läst en del om på bokbloggar, mycket rosor, men det jag främst fastnade för var nog omslaget ;) och så råkade jag ju springa på ett fint pocketexeplar på bästa fyndstället i stan (främst bokfyndställe i mina ögon). Fast njä. Not so impressed. Förutom av omslaget då! Men det är egentligen en gripande historia om en 13-årig flicka som mitt i ett brinnande inbördeskrig på en tropisk ö bjuds på verklighetsflykt genom den märklige Mr Watts, som är den enda vita kvar på ön, och hans högläsning av Charles Dickens Lysande utsikter. Och just denna roman, eller snarare romanhuvudpersonen Pip, kommer sig att spela en mycket stor roll i ö-bornas liv..

Men nej, det biter inte på mig tyvärr. Jag har svårt för att leva mig in i storyn, känner mig mer som en betraktare, och det är inte den känslan jag vill få av att läsa en bok.. Men men, vi får se vad andra halvan har att bjuda på!