Kvinnan som inte behöver någon presentation

 

Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates

Lilla himlafågel är en mörk roman med tunga ingredienser som våld, skuld, erotik och utanförskap.

Ja, kort och koncist, precis och exakt, så. För i princip finns det inga upplyftande, positiva, händelser i historien om Zoe som blir mördad i sitt hem i en liten stad i nordöstra USA. Vi får i varsin del av boken följa Krista, vars far var älskare till den mördade kvinnan, och Aaron, som är elva år när han hittar sin mor, Zoe, i den blodiga sängen. Båda barnen litar såklart på sina respektive fäder, kan absolut inte tänka sig att de är inblandade i mordet som verkar vara mycket svårlöst. Däremot håller barnen koll på varandra under hela uppväxten, båda ovetandes om den andres nyfikenhet.

Som jag skrev för ett tag sedan så är Lilla himlafågel väldigt ordrik. En stor del av boken var väldigt trög i händelserna tycker jag. Många ord och långa meningar sida upp och sida ner utan att det förde historien framåt. Och inte blev det väl bättre av att jag inte fick till några långläsarsessioner, det kändes ett tag som om jag bara stod och stampade på ett och samma ställe. Men det är ju knappast JCOs fel. Det finns nog ingen bok i hela världen som tjänar på att läsas så upphackat som jag alltför ofta (tyvärr) lyckas med.

Nu är det kanske lätt att tro att jag inte fann någon glädje alls i den här läsupplevelsen, men ack så fel tänkt i så fall! Jag jämför/jämställer Lilla himlafågel väldigt mycket med Den lille vännen av Donna Tartt som också var en lång och långsam process i läsningen för mig, men som i efterhand har etsat sig fast i minnet och ligger mig mycket varmt om hjärtat.

Jag tycker att historien om Zoe är gripande. Zoe som hade en önskan så stark att bli en erkänd sångerska att hon till och med lämnade sin man och son för att söka lyckan, men blev brutalt mördad. Och jag vill såklart veta hur det går med barnen, Krista och Aaron, som lever sina väldigt olika liv på varsitt håll - kommer deras vägar någonsin att korsas? Och såklart älskar jag Oates sätt att beskriva stämningar, mörkret som ligger just alldeles under ytan på dessa människor, att man får komma så nära så nära.

Läsning pågår!

Men det går inte fort för mig. Lilla himlafågel är nämligen också ordrik (som Till skogs som jag lade undan just på grund av det) och inte så händelserik. Än i alla fall. Men det är också det som är charmen och lockar till läsning. Att bara få vara. Där bland karaktärerna i boken.

Tre ord som kom till mig nu när jag skriver detta som kan beskriva min Lilla himlafågelläsning: långsamt. noggrant. nära.


Ge mig tre ord som beskriver din läsning, eller beskriver boken, du håller på med nu.

Fin bild från Easy art

JCO

Köpstopp råder men absolut inte lässtopp! Jag har gjort ett försök med Till skogs (Tana French) men den var alldeles för ordrik för mig för tillfället. Och då går det bara inte att hålla mitt intresse vid liv när lässtunderna var så korta som mina var. Jag blir som lite irriterad när jag inte ser hela bilden utan det bara är ord ord ord ord.

Men så fort jag fick Lilla himlafågel i handen av snällaste mormorn så var saken klar. Jag släpper Tana French för tillfället och ger mig istället in i JCOs underbara värld.